I debatterna om heder hör man många gånger utryck som främmande kultur, kulturella skillnader och kulturkrock. Men min fråga blir hur länge man kan dra dem ”ursäkterna”? Hur länge är man invandrare och vems kultur pratar vi om?

Idag finns det många barn i Sverige som är födda och uppvuxna här, men de har invandrade föräldrar. Dessa barn kallas många gånger andra hands invandrare eller andra generationens invandrare. Är det verkligen rätt? Är dem invandrare eller är dem Svenskar?

Om jag drar en parallell till mig själv så kan jag upplysa om olika situationer. Min biologiska pappa är från mellanöstern, jag är född och uppvuxen i Sverige, jag har gått i en Svensk skola, jag pratar flytande Svenska och Engelska, jag har dock en gång varit på semester i Egypten under tre veckor.

Trots ovanstående tycker många att det är häftigt att Jag är från mellanöstern. Dem blir fascnierade av mitt ”kulturarv”. Men återigen, vems kulturarv pratar vi om? Mitt eller min biologiska pappas? Mitt kulturarv är Svenskt, jag firar midsommar, jul, påsk och alla andra högtider i Sverige. Jag är inte troende, varken på kristendomen, Islam eller judendomen. Men man förutsätter att jag är Arab. Varför det? För att jag har mörkt hår? För att jag har en annan hudfärg?

Och slutligen, varför är det viktigt? Har det betydelse? Definierar det mig hur jag kommer att fungera som person? På en arbetsplats? I livet? I en relation?

Kommer min biologiska pappas kulturarv och etnicitet få bestämma hur jag är inför dig? Och framför allt, hur länge skall det vara en faktor man ska visa hänsyn inför? Och inför vem? Föräldrarna eller barnen?